De sista dagarna har tankarna snurrat kring det gågna året, vad som hänt, vad som inte hänt och vad som skapat hur det kommer att bli. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig av lite av det som hänt, så typ såhär, har mitt 2015 varit..
Januari- Under tolvslaget för att välkomna det nya året, 2015, så stod jag med min marinblåa pikétröja på hotellet tillsammans med bla min pappa och lillebror, samt med min underbara kompis Sophie, som hade fått hoppa in och jobba extra under kvällen med mig. Jag hade haft några fina dagar på fjället tillsammans med pappa och några bekanta. Men när tolvslaget slog, så öppnade sig himmlen och regnet vräkte ner. Morgonen efter var det brunt och lerigt och den där unkna luften som blir på våren, spred sig. När arbetspasset slutat för den gången så åkte jag och Sophie iväg med en kille som heter Kim, vars bil jag blev helt förälskad i. Jag körde dom på natten och mådde allmänt bra, kände att det skulle bli mitt år i år.
Dagen efter trotsade vi vädergudarnas påhitt och for ut på fjället med skotrarna, dagen resulterade i en rejäl krasch och en trasig armbåge.
Sen då?
Jag krashade, rejält, mentalt. Jag kände att det bara tog stopp, allting. Det kändes som att jag blev kvävd. Det kändes som att mitt jag hade kommit fram, att jag var blottad, att det inte fanns något hopp. Jag var förstörd, jag kom ingenstans, vad jag än gjorde så gjorde det å ont. Men jag gjorde som jag alltid har gjort, och jag hoppades på det bästa. För jag vet att den personen jag kunde lita på, det var mig själv.
En dag blev det för mycket. Jag kommer ihåg det så väl. Vi var på salongen och vi skulle alla ha samtal med Åse eller Sofia om hur vi låg till inför sista terminen och hur betygen såg ut. Jag hade redan hyfsat koll på hur det såg ut för mig på den biten. Jag och Åse som jag hade som coach hade en bra relation till varandra ch kunde prata och reda ut en hel del.
Jag vet att vi satt oh pratade om betygen och jag berättade, för första gången, att jag tyckte inte det kändes bra. Hon sa de att, betygen ligger så högt det går, och jag vet din kompetens sen en lång tid tillbaka.
Jag berättade att jag förstod inte, jag förstod inte varför det inte gick, varför jag inte mådde bra, varför jag så fort såg skolan eller jobbet eller praktiken bara ville försvinna.
Jag öppnade mig för henne den gången, och det har jag aldrig gjort förut. Inte till någon, och det kändes, okej.
Vi pratade om så mycket om kom fram till både det ena och de andra. Vi kom överens om att jag skulle leva dag för dag. Jag skulle tänka på mig själv. Jag skulle må bra, ta vara på stunden och leva i nuet.
Och som det kändes då, så var jag tvungen att göra någonting. För det gjorde så ont, och det var så fruktansvärt jobbigt att kliva upp ur sängen varje dag för att prestera. Så jag gjorde det, jag gjorde som Åse sa.'
Med hjärtat i halsgropen så lät jag dagarna gå och försöka släppa lite på kontrollen. Och det gick förvånadssvärt bra.
Jag fick en härlig helg tillsammans med mina kompisar i Åkersjön på Skoterns Julafton. Helgen bjöd på mycket skratt och härligt umgänge, träffade gamla såväl nya vänner och mådde ganska bra. Jag träffade bla Marcus som jag inte träffat på väldigt länge då, och han var lika go och glad som vanligt. Han var där tillsammans med några kompisar och lekte rövare..
En av killarna kommer jag ihåg ropade på mig, eller ja, jag tror det var Marcus som ropade åt han, på mig när jag var i björnlyan en kväll. De ropade några gånger men jag kan inte påstå att dom fick så mycket sagt. Tråkigt tänkte jag, hade varit kul att få prata med lite vettigt folk sådär på kvällen. Men han var väl en skitstövel han också som så många andra.
Februari- Ja tiden gick, och februari bjöd på både det ena och det andra.
Jag jobbade stenhårt på att leva för var dag och att släppa på kontrollen allt vad som gick, och då jag kände att jag för vissa stunder mådde bättre, blev jag bara mer och mer motiverad att fortsätta.
Jag började skriva och träffa en person som jag kände var väldigt snäll, hade fötterna på jorden och bara allmänt vettig liksom. Men OJ så fel jag hade.
Och OJ vad ont det gjorde. Så fort jag tänkt tillbaka på det där så har det liksom varit som en huggande smärta i magen, ett illamående som aldrig slutat, och skuldkänslorna jag hade mot migsjälv. För att ha svikit migsjälv så fruktansvärt mycket. Jag har lovat migsjälv att aldrig komma någon nära för jag vet, jag vet så väl, hur fruktansvärt ont det gör att bli sårad.
Men så fort jag släppte kontrollen och kände att "nä men ge det en chans", så gick det precis som jag visste att det skulle göra.
Jag försökte lämna allt det där bakom mig så fort som möjligt, och vara glad att jag i vilketfall inte fått några starka känslor för honom.
Den 27e februari satt jag hemma, mina nerver spelade mig ett spratt. Illamående, skakandes och kunde inte riktigt förstå vad jag gett mig in på. Men. Jag hade bestämt mig, och jag skulle göra allt jag kunde, räckte det inte så gjorde de inte det. Men jag kunde inte begära mer än så av mig själv, hade jag bestämt.
Nästa dag började, och aldrig har nog en dag gått så fruktansvärt långsamt, och allt som kunde gå fel, gjorde det. Jag gjorde precis allt! Allt jag kunde för att lösa alla problem.
Och det gick.
JAg kunde inte tro det, jag var i chock, jag har aldrig varit så glad tidigare, så lättad. Tårarna bara rann, dom slutade liksom aldrig. Jag kan inte beskriva den känslan jag hade då, men den var mäktig. För aldrig hade jag väl trott att jag skulle klara någonting sånt, speciellt inte så, med de förutsättningarna jag hade. Men det gjorde jag.
Och jag kände direkt att, nu ska jag må bra.
Mars- Månaden gick och jag spenderade mina dagar på skotern och trivdes som bäst själv ute på fjället och bara mådde gott. Inga människor omkring som kunde förstöra någonting, inge människor som kunde såra.
Dagarna på skotern varvades med dagar på hotellet och några enstaka i skolan.
Jag började skriva, eller "snapa" om jag ska vara korrekt, med en person. Jag kände mig ganska rädd, men lugn. Jag skulle inte bli sårad på det viset igen. Och det skulle jag se till.
Han verkade vara en väldigt skön typ, snäll och omtänksam. Det visade sig att jag träffat han en gång tidigare. Han var kompis med Marcus och hade bott med honom på hotellet på Skoterns Julafton tidigare. Och ja, det var han som var den där "skitstöveln" som jag då trodde.
Men ack så fel jag kunde ha.
Dagarna gick och jag levde livet ute på fjället och blev mer och mer intresserad av honom.
Jag kände att nu får det vara nog med alla tvivel på migsjälv, och jag bestämde mig för att bara vara mig. Jag skulle göra det jag ville. Jag skulle inte bry mig om vad de andra sa att ajg borde göra.
Och just nu, är jag vädligt glad för de valen jag gjorde då, för annars hade jag nog inte haft min fantastiska pojkvän och sambo, som jag har idag.
En sak som jag och min underbara kompis Isa gjorde i mars var att vara med i Erasmus(tror jag det hette?nåt åt det hållet iaf) projektet, och vi tog på oss att ta emot två utbytesstudenter från Slovakien. Och ja, det var ett utav våra ganska vanligt förekommande "vi tog beslutet, sen började vi tänka". Vi gruvade oss så fruktansvärt mycket dagarna innan dom kom, kanske även de dagar de bodde hos oss, men efter insåg vi hur ruggigt kul vi hade haft den veckan de var med oss. Vi lärde oss ganska snabbt att ända sättet att få dom att prata var genom att få in dom alkohol, vilket inte var speciellt svårt. Så ja, det var väl så vi tog oss igenom den veckan.
Och det är väl någonting vi aldrig kommer att glömma.
April- Ja, jag tog och köpte mig en bil. Jag firade mitt livs bästa påsk i Kallsedet med personer som jag tycker så fruktansvärt mycket om.
För ja, finns det någonting jag skulle vilja uppleva en gång till, så är det den påsken.
Jag mådde bra, jag var galet kär och jag levde livet.
Maj- Studenten är bara några veckor bort. Jag gick på studentbalen tillsammans med Henrik, det trodde jag verkligen aldrig om migsjälv.
För de allra flesta studenter så innebär ju just studenten, en massa festande, men för er som känner mig riktigt vet att det inte riktigt är jag, att vara ute hela tiden. Jag valde att spendera den mesta av min tid tillsammans med Henrik och hans kompisar. Och det har jag inte ångrat än.
För de allra flesta studenter så innebär ju just studenten, en massa festande, men för er som känner mig riktigt vet att det inte riktigt är jag, att vara ute hela tiden. Jag valde att spendera den mesta av min tid tillsammans med Henrik och hans kompisar. Och det har jag inte ångrat än.
Juni- Ja då var det dags, att gå ut på trappan tillsammans med min goa klass, efter alla dessa år tillsammans. För mig kändes det bra och skönt, jag saknar en del ganska mycket, men jag kände att jag behövde något nytt, att skolan inte riktigt var min grej längre.
Jag gick ut med betyg som jag är ganska nöjd över, och ett diplom från Kevin Murphy. Och inte minst en utbildning och ett godkänt deltidsprov.
Efter studenten var jag ledig en vecka innan mina dagar på Tivars Gårdsmejeri började.
Jag valde att tacka nej till mina timmar på Nikita för att ta en heltid på Tivars, många har frågat varför. Men det kändes rätt så, och hade jag avrit kvar på Nikita hade jag varit tvungen att ha ett jobb till, och det löste sig inte med de två schemanen som jag hade då. Och valde därför att tacka nej till att vara på salongen.
Jag jobbade ganska mycket under min period på Tivars, och vad jag inte visste under de två första veckorna var att det skulle bli väldigt mycket mer jobb och en hel del bråk och tjafs.
Jag firade Midsommar tillsammans med min bättre hälft och hans familj och vänner. Jag hadde en underbart rolig dag/kväll, och jag är så glad för alla fina och härliga människor jag har kring mig.
Juli- Ja, jag gjorde inte så mycket mer än att jobba. Fäviken, dit var jag. Det var kul, ruggigt kul faktiskt.
Och sen, så jobbade jag lite mer.
Augusti- Jag jobbade, mycket. Och det var bråk, mycket bråk. För mycket bråk. Jag mådde inte sådär härligt bra under den tiden, eller ja, efter de månaderna mådde jag inge vidare. Jga var väldigt trött både fysiskt och psykiskt. Självförtroendet och självkänslan hade sjunkit rejält.
Även om jag hade helt underbara arbetskamrater som jag tycker om väldigt mycket, så var det något eller någon annan som fick mig att sjunka som person.
På sidan av jobbet, så flyttade min underbara kompis Hugo in hos oss, och min kärlek till den där hunden, är enorm. En sådan fantastisk personlighet.
Vi spenderade några kväller i skogen tillsammans med Henrik, och det, är vad jag kallar livskvalité. Jag njöt så mycket det bara går att njuta och glädjen för att få ha dom två killarna i mitt liv, går inte att mäta motnågonting annat.
Vi spenderade några kväller i skogen tillsammans med Henrik, och det, är vad jag kallar livskvalité. Jag njöt så mycket det bara går att njuta och glädjen för att få ha dom två killarna i mitt liv, går inte att mäta motnågonting annat.
September- Jag jobbade lite extra i början utav månaden på Tivars, men var sedan ledig resten utav månaden.
Det jag inte visste tidigare var hur mitt liv och min framtid skulle förändras ganska stort under september.
Jag hade under månaden kollat runt på en del olika jobb, varit på någon intervju, men kännt att det inte var någonting som skulle passa för mig.
Men i slutet av månaden, resulterade allt grubblande hit och dit i att jag köpte mig en frisörsalong.
Oktober- Det blev under oktober klart med köpet av frisörsalongen och jag var helt klar med vad jag gjorde. Det blev även klart med att jag startat ett eget företag, och att mitt livs största dröm blivit verklighet. Jag, som 19år, har blivit egenföretagare, och jag ska köra mitt egna race.
Jag ska inte bli styrd av andra, utan ska kunne peka ut min egna riktning och sätta upp och nå, mina egna mål.
Och det är jag så fantastiskt glad över!
I slutet av månaden så började jag jobba igen, och jag hade tidigare under hösten bestämt mig för att tillbringa min vinter i Åkersjön. Eftersom att jag inte kommer att ta över salongen/lokalen fören i sommar så kände jag att jag ville göra någonting jag kände mig ganska säker på och någonting jag tycker är roligt. För jag vill kunna försöka få lite bättre självförtroende under vintern, för att känna mig riktigt redo för fortsättningen.
November- Ja här sitter vi nu. Mina helger, framförallt, har spenderats i Åkersjön. Snön har äntligen fallit och lagt sig vit på marken. Skotersuget är enormt, och jag vill bara ut.
Julen närmar sig, julborden börjar snart och vi känner snart, redo. Det är som att man har blivit lite lost när snön aldrig kommit, men nu känns det som att vi är på gång igen.
Resten av månaden kommer jag att spendera här på hotellet också, förhoppningsvis så kan jag åka hem någondag.
Men nu sitter jag här, i baren i en fåtölj inlindad i en filt. Jag sitter och tänker på hur året sett ut, vad som hänt, vad jag kommer ihåg utav de, och försöker komma på alla de saker som jag glömt.
Jag är ganska säker på att dom inte kommer att komma fram nu, men ja, jag kanske lägger in en och annan grej när det kommit tillbaka igen.
Men det är väl, lite av hur mitt år sett ut hittils.
Hur vill jag att resten utav 2015, Mitt år, ska se ut?
Jag vill spendera så mycket tid som det bara går, tillsammans med Henrik. Jag vill känna att jag än en gång är påväg mot mina nya mål, och att jag ska ge allt för att nå dom.
Jag vill kunna känna tillit till vissa personer. Jag vill skratta, mycket, väldigt mycket.
Jag vill må bra, tillsammans med dom jag älskar.
Jag vill att ni alla ska veta, hur mycket jag älskar er, och hur mycket ni betyder för mig. Min underbara familj och mina härliga vänner.
För en dag, vill jag kunna vara stolt över mig själv.
Puss&Kram
1 kommentarer
Hemming
20 Nov 2015 21:33
Du är så bra Linda och du har vuxit så mycket sen jag träffade dig första gången! Du är så grymt modig ska du veta!!
Kommentera