När man känner sig så fruktansvärt osäker, man vet inte vilken väg man ska ta, vilka ord man ska säga, vilket resultat det kommer bli utav alla handlingar.
Ska man vara stark och vänta ut det, stå där själv och inte visa någonting. Ska man tycka synd om sig själv eller klandra sig själv. Var det jag som satt mig i den här situationen, eller var det du?
Man vet inte vad som är in eller ut. Du vet inte om du skratta eller gråta. Du vet inte om du ska försöka ännu mer, eller sätta ner foten och lägga nästa steg på dom.
Ska jag blunda och gå vidare på sidan om.
En efter en.
Jag har lärt mig att man ska uppskatta allt man har, för sekunden senare kan allt vara borta.
Jag har uppskattat det jag har haft, men nu är det borta.
En efter en har ramlar bort.
Någonting är det som är fel.
Jag önskar att någon kunde komma fram till mig och säga mig ansikte till ansiktet, vad det är jag gör. Någonting är det. Men jag vet inte vad.
Jag önskar att man haft någon att prata om allt med. Man vill ha det ärligt, för ska man kunna utvecklas så måste man inse sanningen i ögonblicket och sedan ta steget ut från det mörka.
Men det är väl som dom säger, det är som allra värst innan det vänder. Jag får hoppas att det är nu, för nu är det tungt.
Jag är stark. Jag har gjort det förut, jag gör det igen. Man lär av sina misstag, man lär sig att hålla avstånd till alla runtomkring.
Men ibland, önskar jag att det fanns en människa jag kunnat lita på, en jag kan prata om allt med. En som stöttar när det är som mörkast.
Jag får lägga tankarna på andra saker som betyder något för mig. Som min familj och mina fina häst. Vi kommer att bli någonting stort, lilla vän. Oavsett vad ni andra säger, så kommer vi. Vänta ni bara.
Tårarna är nära, men de kommer inte att falla.
Ensam är stark.
Kommentera