Ett steg närmare, ett beslut mindre, och en massa nya beslut att ta.
Det börjar dra ihop sig nu, några enstaka dagar kvar hemma innan jag förflyttar mig till fjälls. Jag gruvar mig en hel del faktiskt, men som jag sagt tidigare, så blir det ju lättare bara man åkt och kommit igång. Men just nu är det väldigt gruvsamt, det känns som att det är en massa saker jag velat göra innan. Menmen.
Jag tog en tur förbi Tivars imorse för att hämta min spec, och hade turen att träffa bästa Anette när jag kom dit. Det blev några timmars prat om allt och lite till innan jag for till Orrviken igen. Är det någonting jag verkligen saknar med Norderön, så är det henne. Att varje dag när som, gå in i köket, dra några moves, för att sedan gå ut till gästerna med ett äkta leende på läpparna och viljan att göra allt för dom.
Huva, man ska inte glömma att det alltid finns någonting positivt i allt. Hur jävligt det än är. Så är det alltid någonting.
I vilket fall som helst, så var det en bra förmiddag, en välbehövlig förmiddag, och det känns som att det skulle behövas några dagar tillsammans och bara prata, få lite perspektiv på saker och ting igen. I alla fall för min skull.
I vilket fall som helst, så var det en bra förmiddag, en välbehövlig förmiddag, och det känns som att det skulle behövas några dagar tillsammans och bara prata, få lite perspektiv på saker och ting igen. I alla fall för min skull.
Jag vet att jag har svårt att släppa saker ibland, och jag vet att man inte bara kan se tillbaka på det som hänt, utan att man måste leva i nuet. Men ibland är det svårt. Ibland är det så fruktansvärt svårt. Och jag vet att jag så lätt faller tillbaka och blir den tysta person som jag alltid varit tidigare. Men jag har försökt att öppna mig, att prata om saker, det har jag verkligen gjort. Jag har aldrig varit så sårbar som jag är nu, och det är jag så medveten om, lite för medveten för mitt egna bästa tror jag.
Som jag skrivit förut, så har jag förändrats så enormt som person, men jag har förändrats till den person jag velat vara. Och jag har fått så mycket under den förändringen. Men just nu. Just nu känns det svårt. Det känns jobbigt. Och jag är väldigt tveksam på att jag faktiskt kan ge någonting tillbaka, att jag är kapabel att kunna ge någonting liknande tillbaka. Och jag tror inte att jag är den ända som tvivlar på de, och det gör ont. För jag vill, jag vill så fruktansvärt mycket. Jag vill det mer än någonting annat. Jag skulle göra allt jag kan, och mer än så, och jag vet att det skulle inte räcka på långa vägar. Och det förstår jag. Det förstår jag fullt ut, för jag skulle inte vara nöjd någonstans med det. Jag skulle aldrig någonsin kunna se någonting i mig själv, som skulle räcka till. Aldrig.
Men jag vill inte. Jag vill inte att det ska göra ont. Så jag gör allt jag kan, och hoppas att det håller så länge som möjligt. Men någongång, inser vi ju alla vad vi håller på med. Och att det finns så mycket bättre.
Jag hoppas att jag blivit starkare som person tills dess, för att det inte ska göra så fruktansvärt ont, som jag vet att det kommer att göra.
Jag hoppas att jag blivit starkare som person tills dess, för att det inte ska göra så fruktansvärt ont, som jag vet att det kommer att göra.
Men snällasnälla du som alla ber till, om du på något sätt skulle kunna låta det gå bra, för en gångs skull, snälla jag ber dig då, låt det bli det här. För jag vet inte om jag verkligen skulle klara det annars. Jag tror inte det.
#endaghoppasjagkunnavarastoltövermigsjälv
Kommentera